KatDi

Som en liten kanin studsade bilden av dig in i huvudet på mig. En eldsprutande och vis figur från de gamla sagornas värld. Du som lever i evighet och skapar oro, men inte den typen av oro som gör att vi vrider och vänder oss i ängslan. Nej den oro som finns i bakhuvudet, en drake går lös...

...vad kommer att hända näst. Grönt är ditt skin, men det känns inte som en orms utan snarare en som kaninens. Den som studsade in med dig. När du bestämde dig för att lyfta från marken ramlade jag nästan baklänges förmodligen av chocken snarare än vindstyrkan från dina vingar. Nej du kan inte välta mig...

...det är du alldeles för liten för. Så förstå hur förvånad jag blev när du sa att jag skulle hoppa upp på din rygg. Hur ska denna lilla gröna drake kunna ens lyfta från marken med mig på sin rygg. Men som Alice tar en tugga av en kaka reste du dig på bakbenen och din annars lilla kropp fick ett ståtligt utryck...

...och precis som du sagt så lyfte vi från marken. Så många gånger jag drömt om att få vingar och flyga bort, nu var jag där. Jag var i luften men inte svävande fritt och bekymmerslöst som i drömmar. Utan fastklamrad på ryggen av en grön drake. Vars svala skin gjorde mig kall inombords. Så nära men ändå så främmande...

...kändes du precis som marken under oss då jag tittade ner. Där var platser som jag sett som barn men nu var det inte samma sak. Allt ändras med tiden finns det inget kvar när jag kommer av den här ryggen som är som det brukade vara. Efter att du lyft mig från marken kommer mina perspektiv aldrig vara de samma...

...jag kommer aldrig vara som jag brukade.

Sitter på ett tåg som snarare likna Orientexpressen än 2000-talets komfort. Kupé när hände det sist. Tanken att jag är i Sverige känns lite konstigt för det känns som en utländsk farkost. Kupén är trång och mitt emot mig sitter en lång man som försöker hitta en bekväm ställning att sitta i utan att störa mig. De tre männen som gör mig sällskap när jag nu färdas längs Sveriges järnväg har ingen koppling till mig eller till varandra, det är en ung kille som är från Skåne, eller iaf hans dialekt. Så mycket hann jag lokalisera när han pratade med konduktören. Kanske känns det som ett gammeldags uttryck men där jag nu sitter passar det utmärkt. För det var inte en biljettkontrollant det var en konduktör som frågade oss var vi skulle åka.

Jag öppnar min festis-flaska och försöker undvika att spilla på datorn som sakta vippar i mitt knä när fingrarna åker över tangenterna för att ge uttryck för den situation jag nu befinner mig i. Det gamla tåget rör sig fort, miljön utanför fönstret försvinner utan att detaljerna hinner registreras i mitt minne. Lite som om de aldrig var där som en akvarellmålning. Då vattnet lätt suddar ut konturer som finns i konstnärens blickfång. Så där jag nu gick tankarna åt det filosofiska hållet. Ur minnet drar jag fram bilder från en annan tågresa som jag gjorde med mina föräldrar vid tolv års ålder. Vi var i Italien och kupéns säten var draperade med ett orange färgat tyg. Jag och min storebror satte oss diagonalt mot varandra och mamma och pappa tog varsitt säte vid dörren till kupén. Om man drog ut sitsarna mitt emot varandra gick de nästan ihop. Jag och storebror gjorde oss varsin provisorisk säg som fick oss att slappna av och sova en bra bit av resan. Tåget förde oss genom Italiens vackra landskap, på ett sövande, gungade sätt. Vi var på väg till Elba.