En liten märklig drake.
Som en liten kanin studsade bilden av dig in i huvudet på mig. En eldsprutande och vis figur från de gamla sagornas värld. Du som lever i evighet och skapar oro, men inte den typen av oro som gör att vi vrider och vänder oss i ängslan. Nej den oro som finns i bakhuvudet, en drake går lös...
...vad kommer att hända näst. Grönt är ditt skin, men det känns inte som en orms utan snarare en som kaninens. Den som studsade in med dig. När du bestämde dig för att lyfta från marken ramlade jag nästan baklänges förmodligen av chocken snarare än vindstyrkan från dina vingar. Nej du kan inte välta mig...
...det är du alldeles för liten för. Så förstå hur förvånad jag blev när du sa att jag skulle hoppa upp på din rygg. Hur ska denna lilla gröna drake kunna ens lyfta från marken med mig på sin rygg. Men som Alice tar en tugga av en kaka reste du dig på bakbenen och din annars lilla kropp fick ett ståtligt utryck...
...och precis som du sagt så lyfte vi från marken. Så många gånger jag drömt om att få vingar och flyga bort, nu var jag där. Jag var i luften men inte svävande fritt och bekymmerslöst som i drömmar. Utan fastklamrad på ryggen av en grön drake. Vars svala skin gjorde mig kall inombords. Så nära men ändå så främmande...
...kändes du precis som marken under oss då jag tittade ner. Där var platser som jag sett som barn men nu var det inte samma sak. Allt ändras med tiden finns det inget kvar när jag kommer av den här ryggen som är som det brukade vara. Efter att du lyft mig från marken kommer mina perspektiv aldrig vara de samma...
...jag kommer aldrig vara som jag brukade.
