Längs järnvägen...
Sitter på ett tåg som snarare likna Orientexpressen än 2000-talets komfort. Kupé när hände det sist. Tanken att jag är i Sverige känns lite konstigt för det känns som en utländsk farkost. Kupén är trång och mitt emot mig sitter en lång man som försöker hitta en bekväm ställning att sitta i utan att störa mig. De tre männen som gör mig sällskap när jag nu färdas längs Sveriges järnväg har ingen koppling till mig eller till varandra, det är en ung kille som är från Skåne, eller iaf hans dialekt. Så mycket hann jag lokalisera när han pratade med konduktören. Kanske känns det som ett gammeldags uttryck men där jag nu sitter passar det utmärkt. För det var inte en biljettkontrollant det var en konduktör som frågade oss var vi skulle åka.
Jag öppnar min festis-flaska och försöker undvika att spilla på datorn som sakta vippar i mitt knä när fingrarna åker över tangenterna för att ge uttryck för den situation jag nu befinner mig i. Det gamla tåget rör sig fort, miljön utanför fönstret försvinner utan att detaljerna hinner registreras i mitt minne. Lite som om de aldrig var där som en akvarellmålning. Då vattnet lätt suddar ut konturer som finns i konstnärens blickfång. Så där jag nu gick tankarna åt det filosofiska hållet. Ur minnet drar jag fram bilder från en annan tågresa som jag gjorde med mina föräldrar vid tolv års ålder. Vi var i Italien och kupéns säten var draperade med ett orange färgat tyg. Jag och min storebror satte oss diagonalt mot varandra och mamma och pappa tog varsitt säte vid dörren till kupén. Om man drog ut sitsarna mitt emot varandra gick de nästan ihop. Jag och storebror gjorde oss varsin provisorisk säg som fick oss att slappna av och sova en bra bit av resan. Tåget förde oss genom Italiens vackra landskap, på ett sövande, gungade sätt. Vi var på väg till Elba.
