KatDi

I fredags fick jag lite tid över. Jag hade varit hos optiken och skulle träffa en vän från gymnasietiden, men det var först några timmar senare. Så jag började promenera längs söders gator, den varma solen och den bekanta omgivningen fick mig att drömma mig tillbaka till tonårstiden (kanske var det med tanke på vem jag skulle träffa också). Jag gick och mös bland knutar och dekorativt utplacerade träd när jag kom fram till Hornsgata och torkelknutssongatan. Nu tappade jag namnet är det montelus stigen den heter? Det är hur som helst en promenadväg längs söders bergsslutning, med utsikt över stan. Då när jag stod där insåg att jag saknar inte bara människorna utan även staden i sig.

Med denna känsla i kroppen fortsatte jag min promenad tillbaka in på söder och hamnade på ett galleri där det för veckan ställdes ut akvareller av stockholms skärgård. Katarina blev kär. Nej, inte i konstnären! I en av talvorna. Kvällsaning målad i en ljus lila kulör, Åh tänk att få sitta på de klipporna och drömma sig bort.