Om man ändå kunde drömma vidare.
En dröm jag har haft sen jag var liten, är att kunna säga att jag är lycklig. Det kommer säkert från sagorna, du vet, sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Men hur skulle ett sånt tillstånd kunna vara konstant? En liten tanke innan höstmörkret kommer och allt känns lite tyngre. Om ett lyckligt tillstånd inte kan vara konstant då är det heller ingen fara att inte konstant känna sig lycklig. För att citera en saga av disney, Svärdet i stenen, -"For every up there is a low." och vise versa.
Jag vet inte varför jag vakna med drömmarnasland fortfarande snurrade i huvudet den här morgonen, men jag tycker om när det händer. Det ger en känsla av att inte veta riktigt vad som kommer att hända, eftersom vad som helst kan hända under natten, kan ju vad som helst hända under dan. Samtidigt som jag sitter här drömsk vid mitt frukost bord och tittar ut på rönnen som svajar sina bär fylla grenar och kan se hur bladen darrar i vinden, slår mig en tanke, var kommer den ifrån? Vad är det för luft som nu strömmar igen trädkronorna utanför mitt fönster?
Tappade visst tråden något, varje gång jag kommer i dessa funderingar är de nästan som drömmar, det går runt till de inte riktigt har en verklig form, och kommer ut i en smått romantisk ton och så var det inte alls tänkt. Men jag får väl erkänna, vid dessa tangenter sitter en hopplös romantiker. Som idag vaknade, just det, lycklig efter en natt av ljuva drömmar.
Du är som våren
Lösgör du tystnadens bojor kring samtalet
Som vårregnet förstärker körsbärsblommornas ljuva doft
Driver du ut allt det vackra vi har inom oss
Som vårsolens strålar talar till vitsippornas knopparna
Värmer du de ensamma frusna själarna
Som vårvindens mjuka fläkt
Lyfter du den som behöver hjälp att lätta
Som asfaltens hetta mot bara vinterfötter
Väcker du den som sovit i oro
Som naturen behöver våren
Lever vi för dig - du underbara vänskap
Hur vet man?
När är det attraktion och när är det kärlek, här ville min vän hävda att attraktion finns där från början men kärlek den växer fram. Själv vill jag nog istället skilja på om man är kär eller om man älskar en person. Visserligen kan man älska personer man inte är eller aldrig varit attraherad av. Men jag vill nog ändå hädva att man kan bli kär i en person tidigt i en relation. Nu kom frågan upp, är man då kär i personen man då intresserat sig för eller är man kär i illusionen man tror att denna person kan leva upp till?
Tyvärr har vi inget svar på denna fråga. Jag som är ett Disneyfan och älskar sagor och "feelgood movies" har ju under större delen av mitt liv levt med tron på kärlek vid första ögonkastet. Nu frågar jag mig om detta bara är en naiv fixidé som blivit "planterat" i mig som barn. Ungefär som tomten för att bringa lite mera magi till livet. Måste dock understryka att jag lever och har länge levt för den magi då jag finner magi lik den tomten av ger hos nästan alla människor jag möter och umgås med. Kanske är jag bara en hopplös romantiker och drömmare, men det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan. Så det kommer nog krävas mer än en diskussion för mig att ändra min bild av människor och mystiken som uppstår vid ett första kärleksmöte.
Personlighetsförändring
Det var en mycket märklig höst.
Personer i min närhet förändrades.
Vem är du?
När löven faller tappar vi bort oss i mörker.
De man älskar visar nya sidor.
Vilka sidor visar jag?
Då slasket täcker marken förlorar vi balansen.
Om jag bara kunde förstå vad ni går igenom.
Förstår jag vad jag går igenom?
En sjukdom knackar på dörren och tar sig in trots att vi håller emot. Förvirring infinner sig och du pratar med mig som om jag var en annan. Då i mörkaste hösten när sista lövet föll ner och jag förstod att ni aldrig kommer vara samma person som ni alltid varit.
Hur hanterar man att människor man levt och älskat hela sitt liv helt plötsligt beter sig som en helt annan människa?
Jag tror inte att det finns bara ett svar på denna fråga, eller ens ett, men jag önskar bara att det fanns ett sätt att gå tillbaka. Gå tillbaka så jag slapp hantera att ni går igenom en förändring som inte går att förhindra.
fler fiskar i havet?
Har ni hört den förut?...
Det har jag.
Dessutom vet jag att det stämmer och den insikten är väl fin i sig men, inte hjälper den mot tomheten inombords.
Många bloggar som jag tittat på har en kommersiell antydan, mode, mat, inredning, politik etc. allt känns som om de ska sälja på mig något som jag egentligen inte behöver eller gör jag?
Vem skapar behoven vi har och lever med varje dag? om man utgår från människan har vi grundläggande behov som mat, vatten, trygghet, kärlek, beröring etc. (Om någon av mina kursare läser detta skrattar de säkert då det tydligt lyser igenom en viss teori som kallas Maslows behovstrappa, men det är inte den jag är ute efter) Jag undrar bara varför jag efter ett jobbigt uppbrott med min favorit människa i hela världen (det är han för övrigt fortfarande) fick för mig att om jag köper nya kläder, ny inredning och unnar mig lite god mat kommer jag må bättre?
Var kommer detta ifrån? Känner du igen det?
Som om du inte förstått det har jag nu indirekt berättat om ännu ett förhållande som gått i stöpen. Men det finns fler fiskar i havet oavsett om du snart har utvecklat fisk allergi av överkonsumtion finns det lik förbannat fler fiskar. Så vad händer nu då? Vem vill du ha? Vad är det du begär? Hur ska du göra för att gå vidare?
OM man nu skulle vända på det så är väl jag också en fisk bara det att jag sprattlar på bryggan, så snälla låt mig ta mig ner i vattnet innan jag måste komma på svaren.
En annan metafor som jag nog trivs bättre med då fiskar är täckta med fjäll och är allmänt slemmiga, är tåg. Det kommer alltid fler tåg det är bara att stå på perrongen och vänta, det är bara det att jag inte vet hur länge jag har stått här och vinkat efter det tåg som gick för snart fyra månader sen, inte heller vet jag hur länge jag behöver stå här innan jag inser att jag inte skulle med det tåget utan ett annat.
Den insikten har inte kommit än och jag antar jag får vänta ett tag till....
