Smarta människor
Det var så fantastiskt att se hur människor kan utvecklas. Jag satt med under en eftermiddag och lyssnade på när Växjö Universitets designstudenter gick upp i kandidaten. För två år sen var jag en av dem som gick i den klassen som nu går ut sin utbildning. Trots att jag inte varit där, i klassrummet eller studion som en del kallar det rum där designstudenterna spenderar mesta delen av sin tid, vet jag vilket otroligt slit det ligger bakom det jobb som presenterades. Det är inte utan att man blir full av beundran. Sen är jag ingen designkritiker och inte heller är jag en oberoende åhörare, utan en vän till dem. Men en mycket imponerad sådan!
Det är så fantastiskt att omges av smarta människor, ibland blir man påmind om hur smarta folk faktiskt är.
Det är så fantastiskt att omges av smarta människor, ibland blir man påmind om hur smarta folk faktiskt är.
Dåligt uppdaterat
Till dig som varit inne och kikat här den senaste veckan.
Jag skriver den här bloggen lite som det kommer så jag hoppas du inte tog illa upp om den varit dåligt uppdaterad. Det kommer dock inget löfte om bättring, allt går upp och ner och det kommer takten på inläggen i denna blogg också göra.
Jag skriver den här bloggen lite som det kommer så jag hoppas du inte tog illa upp om den varit dåligt uppdaterad. Det kommer dock inget löfte om bättring, allt går upp och ner och det kommer takten på inläggen i denna blogg också göra.
Morgondis
Förra veckan var jag på promenad runt Växjösjön
med tre härliga tjejer som sällskap.
Det gick inte att undgå hur våren spred sig
när dimman sakta lättade från mark och sjö.
Kropphälle
Idag kan man i DN läsa på kulturdebatten om hur kroppsfixering sprider sig som en löp eld över världen. Madelaine Levy skriver att bantingsindustrin är värd 100 miljoner dollar om året globalt, att vi fokuserar på viktproblem för att slippa ta i tu med andra och att nästan ingen kan skilja på hunger och behovet av tröstmat.
Jag var på en mycket bra föreläsning i höstas av en tjej som lidit av anorexi i femton år. Hon berättade om hur fokus utifrån låg på hennes kropp, medans hon själv levde med en förvrängd själv bild, dvs. psykisk bild av sig själv. Hon var inte värdig att sova i en säng till exempel utan la sig på golvet.
Alla har vi ett behov av att veta vad som händer, ett kontrollbehov, detta kan uttrycka sig olika och vara mer eller mindre påtagligt. Mat intag är något man kan kontrollera, vilket kan innebära att om du upplever att du tappat/tappar kontrollen över någon annan del av ditt liv kan du bli fixerad av att kontrollera din kost. Vi löser inte det egentliga problemen utan fokuserar på kroppen istället. Med andra ord håller jag med Levy i det hon skrev i dagens kultur debatt och det tror jag att föreläsaren jag var och lyssnade på också skulle göra.
Så varför slutar vi inte? Varför äter inte människor då de är hungriga och till de blir mätta? Detta är också något som togs upp på föreläsningen jag var på, vi känner inte våra kroppar längre -sjukt skrämmande. Jag är ingen psykolog eller kostexpert, tvärt om jag är lika lost som alla andra. Om det nu stämmer att ätstörning har blivit mer en norm än ett undantag att vi petar i oss så mat på ett sätt som för oss är onaturligt. Det har till och med uppkommit en "ny" ätstörning, som innebär att du ät för rätt, dvs genom att överanalyser dina kostvanor och bara det som anses vara "rätt" kost. Hur detta kan vara en ätstörning? Att vara konstant orolig för det man stoppar i sig skapa dåligt samvete om du bryter mot vad som är rätt. En som lider av denna ätstörning upplever alltså en liknande ångest som en anorektiker som hoppas över att äta tre dagar efter en tårt bit eller en bulmektiker som springer och spyr upp den så fort hon/han kommit hem. Bara det att denna ny ätstörning är samman kopplat med träning. Så vi uppfattar personer som lider av detta som hurtigt nyttiga människor. Fatta vad läskigt, någon jag beundrar för deras nyttiga livsstil kan i själva verket få av ångestattacker om vi äter kladdkaka till kaffet.
För att avrunda kan jag bara säga att jag slutar aldrig att förundras över hur det morderna samhället påverkar oss, hur det aldrig bara är bra och hur mycket man funderar. Kan vi inte lära oss att lyssna på vår egen kropp istället för media, äta när kroppen behöver och det den behöver?
Jag var på en mycket bra föreläsning i höstas av en tjej som lidit av anorexi i femton år. Hon berättade om hur fokus utifrån låg på hennes kropp, medans hon själv levde med en förvrängd själv bild, dvs. psykisk bild av sig själv. Hon var inte värdig att sova i en säng till exempel utan la sig på golvet.
Alla har vi ett behov av att veta vad som händer, ett kontrollbehov, detta kan uttrycka sig olika och vara mer eller mindre påtagligt. Mat intag är något man kan kontrollera, vilket kan innebära att om du upplever att du tappat/tappar kontrollen över någon annan del av ditt liv kan du bli fixerad av att kontrollera din kost. Vi löser inte det egentliga problemen utan fokuserar på kroppen istället. Med andra ord håller jag med Levy i det hon skrev i dagens kultur debatt och det tror jag att föreläsaren jag var och lyssnade på också skulle göra.
Så varför slutar vi inte? Varför äter inte människor då de är hungriga och till de blir mätta? Detta är också något som togs upp på föreläsningen jag var på, vi känner inte våra kroppar längre -sjukt skrämmande. Jag är ingen psykolog eller kostexpert, tvärt om jag är lika lost som alla andra. Om det nu stämmer att ätstörning har blivit mer en norm än ett undantag att vi petar i oss så mat på ett sätt som för oss är onaturligt. Det har till och med uppkommit en "ny" ätstörning, som innebär att du ät för rätt, dvs genom att överanalyser dina kostvanor och bara det som anses vara "rätt" kost. Hur detta kan vara en ätstörning? Att vara konstant orolig för det man stoppar i sig skapa dåligt samvete om du bryter mot vad som är rätt. En som lider av denna ätstörning upplever alltså en liknande ångest som en anorektiker som hoppas över att äta tre dagar efter en tårt bit eller en bulmektiker som springer och spyr upp den så fort hon/han kommit hem. Bara det att denna ny ätstörning är samman kopplat med träning. Så vi uppfattar personer som lider av detta som hurtigt nyttiga människor. Fatta vad läskigt, någon jag beundrar för deras nyttiga livsstil kan i själva verket få av ångestattacker om vi äter kladdkaka till kaffet.
För att avrunda kan jag bara säga att jag slutar aldrig att förundras över hur det morderna samhället påverkar oss, hur det aldrig bara är bra och hur mycket man funderar. Kan vi inte lära oss att lyssna på vår egen kropp istället för media, äta när kroppen behöver och det den behöver?
